aerobicide

består av att jag ska sy. sen handla julmust, göra rödbetssallad och lyssna på sjukt mycket julmusik.

nu är det jackson 5 minsann.

kul jul.

sitter här och upplever precis allt som är fel med eskilstuna. tänker på hur skönt det är att jag inte måste vara här hela tiden. nog för att linköping är en nästan lika stor skitstad men det är något särskilt som gör att den här staden känns så fruktansvärt ogästvänlig.

gamla minnen, nej. brist på saker att göra, nej.

eskilstuna känns i princip som stockholms bortskämda lillebrorsa. ingenting är direkt dyrt och jobbigt här, men alla är ganka självcentrerade, elitistiska och jobbar hårt på prettoidentiteten. det är som om  att lillebrorskomplexet är så starkt att man måste kompensera så sjukt hårt för att ens ha lite trevligt.

det värsta är att dessa elitistiska pretton är så osäkra på sin egen förmåga, så att de likt mobbaren på högstadiet trivs fruktansvärt bra med att stanna i den här skithålan och vara "de coola". big fish in a small pond, det är lite så dom jobbar. för om dom skulle flytta till stockholm skulle inte en jävel bry sig om de dök upp på krogen, de skulle inte bli bjudna på häftiga fester eller få stå på några gästlistor. trygga tuna där man redan jobbat upp sig lite känns kanske bättre och dessutom behöver man ju i princip bara äga ett teakbord, bo på söder och vara lite dissig i allmänhet för att få ganska mycket cred i denna low-maintenence-stad.

tänkte ett tag att jag skulle flytta tillbaka hit efter skolan. men jag säger så här: tack, men nej tack. skulle fan hellre bo i ett torp i utkanten av jämtland än att spendera en enda minut till tittandes på folk med beyond retro-kassar vars enda stolthet i livet är att de känner bartendern på raw eller att de någon gång nåstan hånglat med någon med prettobrillor som kanske känner någon i kent.

fuck you tuna!

PS: Loving liv strömqvist!

jag är i eskilstuna. så det så.

när man är här så är det som att tiden inte finns. man kan slösa med den hur mycket man vill. den kanske bara inte är värd så mycket här i arbetarstaden?

efter en fucking jälva lång tids fucking jälva fuck-up så lägger jag ner allt jävla drama och fokuserar på saker som är mer konstanta. låt mig exemplifiera:

när jag var liten hade min mormor sytt en nallebjörn till mig. hon gav mig en jättetor kakburk med knappar och sa att jag skulle hitta en som jag gillade. När jag pillat runt i den där burken i jättelång tid för att hitta den absolut finaste knappen visade jag den. - nu måste du hitta en till likadan, sa hon då, och jag blev jättesur och envis och gav inte upp förän jag hittade en till. sen sydde hon dit dom knapparna som ögon och min nallebjörn hade dom enligt mig mest awesome fucking skitsnyggaste ögonen av alla nallar i hela jävla världen.

detta har resulterat i följande:

att jag alltid kommer att gilla känslan av att stoppa ner handen i en knappburk på valfri loppis och hitta kanske fem knappar som passar ihop men som jag inte kommer att använda till något. köpa dem och sedan känna en mysig känsla när jag hittar dom efter två år i min egen knapplåda och inser att dom är fina men att jag fortfarande inte vet vad jag ska ha dom till.

jag kommer att dö lycklig med sjukt många fina knappar runt mig. dessa knappar kommer jag att kräva att bli begravd med alternativt få fastsydda på min döda kropps skinn för att det vore mycket mer coolt. detta med undantaget att jag skulle få ett barnbarn som ärvde min fetisch. då skulle den få min knappburk.

när morfar dog så skulle vi städa ur vinden. då hittade vi knappburken och den var typ jätteliten. så kan det vara.