aerobicide

- hej. Rebecca heter jag. jag kommer ursprungligen från eskilstuna och ska bli lärare i textilslöjd och svenska för grundskolans senare åldrar, sa jag.
klassen skulle kunna ha sagt som på aa, "heeeej rebecca" men istället tittar dom med tomma blickar på mig.
- fast idag har jag förstått att jag innan det kommer att bli arbetslös, men det löser sig nog. vi har ju välfärd i sverige.

på rasten:
- vad gör du då rebecca?
ny klasskamrat vill vara trevlig.
- ingenting, svarar jag.
- ingenting?
- lyssnar på musik och gnäller, det är väl typ det jag gör.

det sammanfattar min första dag.

jag känner den. stressen och pressen. jag har inga pengar, jag har inte ordnat alla böcker till kursen för allt fuckar upp sig, jag har ingen koll på något, jag har inte skrivit mit cv, jag har tusen ofärdiga pyssel, jag vet inte hur man får ett jobb, jag vet inte hur jag ska försörja mig i sommar, jag har ingen lust att flytta från min lägenhet, jag har tusen saker jag inte behöver men vill ha kvar, jag borde rensa, jag borde göra mer kul och mindre tråkigt, jag lever i mina mysbyxor, jag sover till elva, jag äter bara bröd, jag har skjutit upp allt, jag har ingen självständighet, jag har ingenting, jag har ingen koll och jag hatar läget totalt.

jag hänger med kola och han cirkulerar runt laptopen som om den är ett saftigt byte. jag tänker på alla saker jag borde göra för min skull, för andras skull, för att det blir bättre i längden, för att det känns bra just nu.

jag önskar att jag hade en tidsmaskin och en bra karaktär. nu har jag både mitt eget och andras förträngda problem att irritera mig på och en apatisk inställning till livet som gör att det är mycket disk, tusen ofärdiga projekt och mindfuckat.

tror jag börjar med att bädda.

precis som man i tv-spel kan få slut på magi har jag nu slut på drama. jag orkar inte mer och den som försöker skapa mer kommer att få ett apatiskt stirrande tillbaka. det är liksom slut på energi att bry sig om saker som är jobbiga. detta ger mig en känsla av att inget kan skada mig. så tänker jag numera leva.

snart är det dags för sista terminen. det känns lagom sjukt. sen ska jag lämna detta hell-hole och göra något som uteslutande får mig att må bra. eller i alla fall är det det jag tänker inbilla mig tills motsatsen är bevisad.

klar.