aerobicide

idag känns det som en blanding av allt i hela världen. som ett garnnystan som man har gett upp att reda ut och bara drar ut lite i taget ur och ser om det räcker till hela vanten innan det fuckar sig.
det stör mig.
det gör mig lycklig.
det får allt att kännas helt meningslöst.
det får mig att känna mig som ett retard som borde medicineras och ha tvångströja.

men istället för att lösa detta syr jag en fin klänning och diskar, som en äkta hemmafru.

idag flög en sån här in i min lägenhet:



den satt ett tag på en stolsrygg och kvittrade, sen flög den ut igen.
bra skit.